Livet e orättvist

I alla år har man har man tyckt synd om dom som har blivit drabbad negativt på något sätt, som tex förolyckat, skadat sig med mera. Man tänker också att det är sånt som inte händer oss, utan bara andra.
Den teorien kan man spola ner. Det som bara händer andra, har hänt i min familj med.

Ett telefonsamtal i torsdag med familjen var allt annat än positivt. Våran familj har blivit drabbad. Värst är det klart för den som blivit drabbad, men helt klart är det att även för oss andra så blir inte vardagen riktig den samma längre.
Två dagar har gått sedan jag fick beskedet medan jag var på jobb. Under ett par timmar fick jag dra mig bort och låta känslorna flöda. Även nu när man börjar tänka på det, så känner man klumpen i halsen bli större och tårarna pressa på i ögonen. Det gör ont i hjärtat!!

I flera månader har jag sett fram emot att få åka hem till Nord Norge på semester vecka 26. Då hade man något kul att se fram emot. Nu blev det istället så att jag åker upp denna helgen redan för att komma iväg från jobbet eftersom jag vet att jag inte kommer palla med en vecka till på jobb med tanke på vad som kommer hända under kommande vecka. Då vill jag heller va med familjen då vi går en tuff tid i möte.

Fy vad livet e orättvist!!